evelinastahlens

Har aldrig varit någon löpartyp. När jag var liten spelade jag fotboll men efter en halv termin ville jag sluta för det var så jobbigt att bli fläskig när man sprang. Som sagt, ingen löpartyp. Och det har följt mig i livet. Har aldrig förstått dem som kan dra ut å bara springa springa springa. Det börjar dock ske en förändring. Mina löparvanor har förändrats till mer och mer frekventa tillfällen i spåret de senaste åren. Nu kan jag ibland tillome längta ut. Igår var en sån dag. Hela dagen på jobbet bara längtade jag efter att klockan skulle slå 16 så jag skulle få snöra på mig nya löpardojjorna och beta av några km. Ca 5 hade jag som mål. Men råkade vinstbong det dubbla. Sprang upp till stadsskogen och elljusspåret där. Dock blir det nog bara fredagslöpning där framöver tills det blir ljusare igen. Dels kändes det inte helt tryggt att springa där i mörkret och dels var det mörkret som gjorde att löpturen blev längre än planerat. Efter ett varv var jag inte helt säker på att jag sprungit ett varv så jag fortsatte och insåg då efter en stund att jag kände igen mej, men då kunde jag ju inte vända kände jag utan sprang glatt vidare. När två varv var avklarade och jag fortfarande kände mig pigg efter 7 km bestämde jag mig för att när jag ändå sprungit 7 så kan jag ju lika gärna springa 10 km. Och så blev det. Och öppen helt ok tid också kände jag. Iallafall för att vara jag. Tog mig runt på knappa 55 så det kändes bra oh jag är taggad för fler km. Imorn blir det någon enstaka på gymet bara ihop med core och styrka men på fredag laddar jag för en tur i stadsskogen igen. Jiho!